Det är verkligen en konstig och oroande värld vi lever i med kriget så nära.  Det är så fruktansvärt och känns så overkligt.  Jag minns vad min mamma berättade om andra världskriget,  hon var liten då och berättade hur det var och vad hennes pappa ( min morfar) berättade för henne.  Trodde aldrig att man skulle få vara så nära det,  så här på 2000- talet och i Europeiska gemenskapen.  Självklart är jag också rädd,  kollat upp vad närmaste skyddsrum ligger men får verkligen hoppas att vi klarar oss ifrån det.

För mig är det självklart att hjälpa till med det lilla man kan.  Så i helgen plockade jag ihop en påse med nödvändigheter med bland annat toa papper och plåster med mera och lämnade till dem som kör till Ukraina här på orten.

Det kändes väldigt bra att göra det även om det inte var så mycket,  jag har också skänkt ett litet belopp till  UNHCR.